Sedan Pernilla opererade sig...

... och jag skaffade ännu ett barn, så är det jag som är the fat girl of the family. Pernilla som tidigare vägt 100+ i ganska många år, är nu liten och spindlig och ganska kantig. Dessutom har hon precis opererat de tomma påsar som man tidigare kallat bröst, till uppnosiga puppar i allra bästa tonårsstil.

Men nu är det iallafall mig det handlar om.

Man KAN gå upp tio kilo per barn. Och då pratar jag inte under graviditeten, utan de kilon som sitter fast runt höfter/lår/mage och även armar/ansikte/fötter efter att bebisen tittat ut.

Detta har alltså drabbat mig. Det innebär inte bara att man blir jävligt ful på kort, utan också en rad andra problem som jag borde ta itu med.

• GARDEROB - borde rensa bort alla plagg i stl S och 36. Vi ses aldrig mer igen, men tack för tiden vi haft ihop.
• RINGAR - måste förstora min förlovnings- och vigselring. De var tajta redan efter att Ludvig fötts, men nu får jag dem i bästa fall halvvägs.
• LEGGINGS - nej, jag älskar inte leggings till allt. Men även om det är 40 grader varmt i sommar, eller om jag tvingas bära bikini kommer jag ha leggings. Annars får man såna jävla skavsår mellan benen.

Och jag vet att jag borde försöka gå ner några mammakilon. MEN JAG ÅRKAR INTE. Jag orkar ju knappt med tvätten.

Mattias och jag pratade om detta igår kväll, att man liksom falnar lite när man blir stadig med någon. Då tittade han på något kort från 2004 och sa att "fy faaaan vad vi ser sunkiga ut nu du och jag, jämfört med då."

Eeehhh vadå? Vad nu? Vad menar han? Det var ju helt fel svar! Säger inte alla killar "Men du är fin nu med" till sina tjocka tjejer? Med lite inlevelse i rösten kan man ju nästan tro att det är sant! Sen kan de gärna bre på lite extra om hur vacker en kvinnokropp är med bristningar och kejsarsnittsärr och slappa tuttar och hängrumpa och att man blir vackrare och mer kvinnlig av att ha fött barn. Fnys. Allt är bullshit!