Idag kom jag äntligen iväg...

... på lite shopping, med make och bebi i bakhasorna. Trevligt med lite sällskap och bärhjälp! Maken är så snäll och tacksam över att få följa med sin stränga fru. Han sitter lydigt utanför butikerna och väntar tills jag är klar, typ.

Blev iallafall ett par jeans, ett par svarta brallor, leggings, stickad tröja, knytblus och några hårsnoddar. Känner mig ändå inte riktigt nöjd. Kanske får beställa lite från LaRedoute eller HM för att komplettera.

Love är fortfarande supersnorig och skrek i nästan en timme innan han skulle sova. Tyckte skitsynd om honom eftersom man märkte att även han ville att han skulle sova, men kom inte till ro med snorighet och hosta och stora svårigheter att suga på den dära nappen. Och så är torktumlaren trasig så jag fick hänga så otroligt mycket tvätt lite överallt i lägenheten. Men när jag kommer ner för trappan, hör jag Mattias sitta i soffan och äta äggmacka och skratta åt Ben Afflecks taffliga skådespelarinsatser, och då känner jag att det arga och ledsna rinner av mig.

Och jag är så glad över att det är vi. Och att vi inte har värre problem än att jag är arg över torktumlaren. Och för att vi har så fina barn. Och för att det så äkta, allt det här.