... sätta mig här och blogga är ett under. Å andra sidan är det rätt skönt att skriva ner vad som händer så man får lite perspektiv på vad som händer.
Jag vill ha min trinda, glada bebis tillbaka. Var är han?
Jo men vi sov ju iallafall mellan fem och sju i morse. HELA natten har vi varit uppe, Love och jag. Vi har kollat på Jerry Springer och läst mail och dansat och vaggat och ätit och fått alvedon och buffat. Jag har gråtit och han har skrikit. Och vid tretiden kräktes han nåt alldeles vansinnigt så vi fick gå upp och bada. I samband med detta började det visas semifinal i beachvolleyboll - finns det ens en sån gren eller hallucinerade jag bara??? - och jag har aldrig varit så tacksam över OS-sändningarna. Jo det har jag förresten, för åtta år sen när Molly var skrikbebis gick OS också i ett land som låg såinihelvete fel tidsmässigt, och det var min räddning på nätterna då. Ryska dopade gymnaster har aldrig varit så intressanta tidigare!
Nu har den fantastiska pappan åkt till barnakuten med bebin. Och vilken pappa han är! "Tack SNÄLLA du för att du åker iväg med honom så jag kan styra upp läget här hemma", sa jag med gråten i halsen. "Ja, men det är väl självklart att jag gör det", svarar han.
Det är inte alls så självklart! De allra flesta pappor jag känner skulle stanna hemma med de andra barnen medan mamman fick åka till sjukhuset. Men Mattias är den allra allra bästaste. Han är så lätt att älska! Och jag är så svag just nu att jag grinar när jag skriver här. Men han är det finaste som hänt mig. Och jag är så otroligt tacksam för att han står ut.
1 kommentar:
Men hjärtat.... Överlever ni? Begär hjälp av alla som tänkas kan! Hör av dig och berätta om sjukhusbesöket.
Aj löv jo!
Skicka en kommentar