... till den fantastiska julmånaden och advent och pynt och bak och skinka. Ja, nu undrar jag förstås varför jag skrev skinka för det äter jag ju inte ens. Men iallafall så hör det till.
Jag älskar tanken på julbord men sanningen är faktiskt att jag knappt äter något alls av det som erbjuds. Köttbullar, potatis, revbensspjäll, janssons frestelse och lax brukar jag äta. Och en prinskorv bara för att. Alla inläggningar och syltor och sallader och sånt lämnar jag till övriga familjen.
Men det finns ett julmiddag som verkligen är minnesvärd. Det var julen 1999 och jag var höggravid med Molly. På den här tiden jobbade jag på posten, och julbordet serverades på Claessons.
Alltså, jag har ju aldrig ätit som en fluga, men den gången slog jag världsrekord i vad som kan rymmas i en 157 cm lång kropp. När jag var proppmätt efter andra vändan vid bordet, tittade jag lite åt vänster där det fanns ett minst lika dignande efterrättsbord med allt från chokladkakor till kola och risgrynsgröt.
Jag har ALDRIG varit så mätt i hela mitt liv. Jag hade liksom svårt att gå, så tung i magen var jag. När jag satt i taxin på väg hem insåg jag att bebisen slutat sparka ungefär runt den sjunde biten knäck, men tänkte att cirkusungen väl blivit mätt och somnat för en gångs skull.
Väl hemma vaggade jag till sängen, där jag däckade som en strandad val.
Morgonen efter: Inga fosterrörelser. Inget alls. Började få lite småpanik eftersom Molly vanligtvis slog kullerbyttor från morgon till kväll.
Såg framför mig hur magsäcken växt och växt allteftersom jag tryckt i mig mer mat, och pressat på livmodern mer och mer tills det blivit så trångt så att bebisen kvävts.
Ringde till MVC. Barnmorskan sa att jag skulle spela lite rockmusik för magen för att väcka tröttbebin. Så jag satte på Hole på högsta volym och lyfte upp en högtalare mot kulan. Men inget.
Hysterisk slängde jag mig ner till Gripen, där en snäll tant satte en doppler mot magen och visst - bebins hjärta dunkade så fint.
Och hon började glatt slå kullerbyttor igen, min lilla Molly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar