... fantastisk morgon. När Love vaknade vid sju, väckte jag pappan som glatt studsade upp ur sängen för att ta hand om markservicen. Själv lade jag mig under dubbla duntäcken och somnade om och drömde om Björn Gustafsson och Thailandsresor och gick inte upp förrän klockan tio. TIO!!!
Efter att ha diskat och fixat lite, så åkte vi till Mariebergsskogen och var en sådan där fantastisk perfekt familj (en liten hund hade gjort scenariot komplett) och matade ankor och klappade grisar och pratade med en papegoja. Jag och Mattias lunkade runt med barnvagn och kall andedräkt, medan de stora barnen lyckligt skuttade omkring, ordentligt påklädda men med rosiga kinder.
Efter lite handlande på ICA Maxi åkte vi till min svärfar Jan på lite fika, och sedan gick vi till kyrkogården för att tända ljus i mörkret. Jag blir alltid så tagen när jag står där i minneslunden och det är så vackert, och jag tänker på alla vänner som ryckts bort alldeles för tidigt. Och jag önskar att David och Ola hade fått bättre öden. Men mest av allt saknar jag Andy.
Och jag grät så Ludvig började skrikgråta för att jag var ledsen, och hela stämningen blev fel så Mattias försökte förklara och ta bort Ludvig från det ledsna, men det gick inte. Jag hade velat stå kvar en stund till, men fick torka tårarna och snoret och gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar