Häromdagen när jag körde vilse...

... ja, jag körde faktiskt vilse i min egen stad där jag bott i hela mitt liv, hamnade jag på en väg som bara kunde bära mig upp till Kronoparken.

Kronoparken ja. Knivparken. Knarkparken. Kärt barn har många namn. Där bodde jag iallafall fram tills jag var femton. Alltså, Kronoparken är skitsunkigt och bajsigt på många sätt, men har ändå en speciell plats i hjärtat såklart.

Love somnade tyvärr i bilen, men Ludvig och Molly ville glatt ta en liten road trip runt denna fantastiska stadsdel. Det är sig inte likt från när jag bodde där direkt. Klockan på Frödingskolan har tappat sina visare. ICA har bommat igen. Det har byggts lite nya höghus. På parkeringen vid Posthornsgatan står en utbränd bil. Och det är så... dött. Ingen liv och rörelse alls. De enda människorna jag ser är några studenttjejer och en mamma med slöja som drar en liten söt mörkhårig pojke i armen.

Men det är ju ändå my hood, liksom. Det blir lite varmt i magen när jag ser huset där jag bodde. Det har en fin inglasad veranda nu. Men det är lite otäckt att det är så stilla. När jag var barn var det fullt liv jämt. Och vi ungar sprang Gitarrgatan ner, in på gula gården och blåa gården och över till s-jouren och snattade lite, och vi hängde i stora lekparken och tände små eldar nere i skogen.

Men nu. Ingenting. Försöker googla fram lite bilder eller roliga texter om Krp, men hittar bara misshandelsrubriker och arabiska män som talar om gudvetvad.

Tack gode gud för Norrstrand.