Igår var det bara...

... tre veckor kvar tills jag och Molly åker. Vi har verkligen nedräkning nu. Det är så upphaussat och stort att man skulle kunna tro att vi ska åka på en jorden-runt-resa i ett år och bara bo på 5-stjärniga hotell. Men det här är det bästaste bästa, för oss två.

För att verkligen komma i stämning fick jag igår ett mail från Ving där det stod att "Bästa Maria! Din resa närmar sig med stormsteg" och genast blev det så himla verkligt. Medföljde gjorde också en inloggning för att kunna handla taxfree - vilket jag genast gjorde - plus en liten Alanya-guide.

Mycket trevlig läsning, trots att jag varit där förut.

2002 åkte jag och min dåvarande - och dessutom sprillans nya - pojkvän till Turkiet. Molly hade precis fyllt två år, och skulle vara hemma med sin pappa för första gången. Bara detta innebär ju megaångest som jag var tvungen att bearbeta. Två dagar innan vi skulle resa grät jag hela dagen. Och dagen innan var jag så redlöst berusad (och superovän med nya p-vännen) att jag höll på att inte ta mig upp på avresedagen.

Men iallafall: När jag varit i Alanya i tre-fyra dagar, ringde jag till Molly på hemmaplan. Å då visade det sig att hon var jättesjuk och fått vattkoppor, överallt. Å längtade så mycket efter mamma att hon bara störtgrät i luren. Jag blev helt knäckt. Givetvis fanns det ingen möjlighet för mig att åka hem eller boka om min biljett, och det dåliga samvetet över att vara en sådan slacker-mamma rev och slet i kroppen på mig.

Samma kväll var vi ute med några kompisar. Happy Hour i alla ära; denna gång blev det för mycket. Fyllegråten visste inga gränser och jag var aggressiv till tusen. Jag lämnade mitt sällskap och sprang längs Atatürk Boulevard i platåskor, grinandes och snorandes efter den sjuka dottern. Efter en stund var jag tvungen att ta en paus, jag var helt slut. Jag satte mig på en bänk i en busskur för att samla mig lite.

I ögonvrån såg jag hur det började röra lite på sig inne i hörnet av busskuren. Det var en liten uteliggartant som började mojsa sig upp ur ett antal tidningar och kartonger. Hon hade inga tänder i munnen och brallor som såg ut som sparkbyxor. Hon ställde sig precis bredvid mig och började vifta med händerna och skrika åt mig, och först blev jag alldeles chockad. Men i fyllan tänkte jag att din jävla turkkärring, nu får det fan va bra. Så jag hånflinade lite åt henne och skrattade och svor alla ramsor av jävligheter som Meral någonsin lärt mig. Vips slet hon tag i en kartong och slog till mig i ansiktet! Och jag fick ett litet jack på näsan, vilket ledde till att jag blev ännu mer hysterisk.

Då stannade en taxi, och ut hoppade en mycket vänligt sinnad taxichaffis som ska börja reda ut varför den vackra svenska flika gråter med en sparkbyxtant bredvid sig. Han svamlade lite med henne på turkiska. Och sedan förklarade han att hon inte ville att främmande människor skulle komma till hennes hus. Hon ville inte ha besök eller bli störd av någon ovälkommen som bara trängde sig på.

Taxichauffören började krama mig och tröstade mig. Det kändes bättre. Men så plötsligt kände jag att han stoppade sin äckliga tunga i min mun! Vilken jävla typ! Precis då dök pojkvännen upp, varpå taxigubben fick bråttom iväg. Uteliggartanten lade sig tillrätta och somnade om. Men pojkvännen ville inte hångla mer den kvällen. Undrar varför?