... och tände några ljus. Hade rätt så mysigt i min ensamhet - fast jag törs nästan inte ens skriva det, för så fort Mattias läser det här kommer han börja skicka en massa sorgsna sms - men faktum är att jag alltid värdesatt egentid. Och inte bara egentid, jag har alltid gillat att vara ensam. Till en viss gräns, naturligtvis. Jag är hemskt glad att Mattias kommer hem på fredag kväll såklart.Men jag hade iallafall precis satt mig och börjat titta på Svenska Hollywoodfruar, när Molly ringde och grät. Hon var ledsen över att de bråkat hemma hos pappa, och att de var orättvisa och arga och inte tillräckligt engagerade. Och så har hon det jobbigt i skolan. Det var tufft att börja fyran och säga hejdå till bästisen, och nu är det svårt att hitta sin plats. Och det finns några pojkar i klassen som retar henne ibland. Hon har inte alltid någon att leka med på rasterna. Visst, hon får oftast vara med, men alla andra har redan en annan bästis. Som naturligtvis är den man leker med allra helst.
Men jag pep iväg och hämtade hem henne vid halv tio, och nu ligger hon och sover i tryggt förvar i min säng. För det är en sak jag verkligen vill att mina barn ska känna: att jag finns där för dem no matter what. Och att jag alltid är tillgänglig och närvarande när de behöver mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar