På kvällen den 30 december 2005...

... klagade Molly på öronont efter en halv dag med en höggravid mamma och bästaste bonuspappa i pulkabacken. Vi var mitt i en flytt och hade allt nedpackat, inklusive barnalvedon. Därför krossade vi en tredjedel av en vanlig alvedon och försökte truga i henne utblandad i hallonsylt.

På natten ville hon inte sova själv, trots att vi tömt hennes rum och ställt in hennes säng bredvid vår i sovrummet. Alternativet var då att antingen sova med mig eller Mattias i dubbelsängen, och den andra vuxna i hennes säng. Molly har alltid snurrat som en helikopter nattetid och skulle vi sova allihop tillsammans, skulle ingen av oss få mycket sömn. Valet föll -inte helt naturligt, dock- på att det var enklare för mig att liksom stranda som en val i hennes lilla växasäng, istället för att Mattias skulle vika sig dubbel.

I mina drömmar den natten, var jag och Robinson-Emma på dåvarande Järnvägscaféet och fikade. Jag var gravidsnygg a´la Heidi Klum, i stilettklackar och mönstrad gravidklänning som slutade snabbt under snippan - smala snygga ben hade jag också - men så började forsa blod ur mig. Jag blödde jättemycket, och jag försökte torka bord blodet från snyggbenen, för jag ville inte visa mig så inför övriga cafégäster såklart.

Å här vaknar jag. I en sjöblöt växasäng.

Klassikern är naturligtvis att jag tror att jag har kissat ner mig. Fast samtidigt vet jag att det inte är så. Jag smyger upp för att inte väcka de andra två. När jag ska byta trosor, och lyfter upp ena benet, forsar det ännu mer vatten.

Går försiktigt in i sovrummet för att hämta en handduk. Mattias vaknar och undrar vad jag håller på med. "Inget, vattnet har gått," svarar jag. Han flyger upp ur sängen. "Men guuud, vi måste ringa till sjukhuset!", ropar han. Molly vaknar och gråter över ståhejet. Att bebisen inte ska födas förrän 26 januari egentligen, har jag inte en tanke på. Naturligtvis måste vi åka till sjukhuset.

Pernilla kommer och hämtar Molly. Hon älskar att vara med om sådan här dramatik. Vid nio på morgonen åker vi in till förlossningen.

Fortsättning följer...