Men väl på förlossningen...

... konstaterades att jag öppnat mig åtta centimeter under halvtimmesvärkarna, och därmed för långt gången för att få någonsomhelst bedövning förutom lustgas - vilket är rena kräkmedlet för mig, så jag tackade nej.

Och jag baxade mig upp på knä i sängen och vrålade som ett odjur vid varje värk. Och ungen fastande i nästan en timme, men när han väl kommit förbi den dära retliga kanten, ploppade han ut på två krystningar.

Så otroligt vacker och ljuvlig förstås.

Lagom till tolvslaget fick vi vår bricka med lite fika. Så där stod vi med vår splirrans nya pojkbebis och skålade i äppeljuice upphällt i plastglas, och tittade på alla fyrverkerier. Ett sådant fantastiskt ögonblick i livet.