På sjukhuset konstaterades ganska snabbt...

... att ja, vattnet faktiskt hade gått, vilket innebar att jag ställdes inför två val.

1. Bli undersökt och därmed också tvingad att fortgå med förlossningen, eftersom det finns en infektionsrisk när man har blivit undersökt vaginalt efter vattenavgång.

2. Avvakta och se om förlossningen kom igång av sig själv, dock senast inom ett dygn eftersom jag var omföderska.

Eftersom det var min värsta mardröm att få en bebis på nyårsafton och jag inte hade haft en enda värk, tackade jag nej till undersökningen och inkvarterade mig och maken på patienthotellet. Mattias åkte hem för att hämta lite grejer och jag passade på att bajsa i förebyggande syfte.

När jag sedan står i duschen får jag så jävla ont från ingenstans att jag tror att jag ska smälla av. Tänkte då att jag ska duscha med en varm stråle mot magen, för det gjorde jag i början av värkarbetet med Molly. Men det hjälpte nada.

Mattias kom tillbaka, och jag sade att jag hade börjat få värkar. Tänkte dock att det kan ju inte vara så farligt ändå, det här är ju bara början! Men satan vad jobbigt det var. Mattias gick ner för att hämta nyårsmiddag åt mig, och var borta i fem minuter. När han kom upp igen hade jag så ont att jag klättrade på väggarna.

Tant Kobra på patienthotellet tyckte att jag skulle ta två panodil och lägga mig och vila. Men jag kände att jag måste till förlossningen NU och få all smärtlindring som finns i hela boken! Mattias hämtade en mintgrön rullstol för att köra mig i, med tanke om att färgen skulle pigga upp mig.

På väg ut ur hissen träffade Mattias en gammal skolkamrat som lustigt nog var nyförlöst hon också, och jag tror inte att han fattade allvaret i mina värkar, för han stannade rullstolen för att SMÅPRATA lite! Och när vi kom till förlossningen och jag berättade att jag haft värkar i en halvtimme och höll på att dö, fnös de lite åt mig och tyckte att jag var sjåpig som fan.

...