Tänk vad lustigt...

... det är, igår sov Love 3 x 15 minuter på dagen och skrek och gnällde med 30-sekunders pauser HELA dagen.

I morse fick jag väcka honom åtta för att vi skulle till dagis med Ludvig!

Gick en långpromenad igår när läget var som värst. Efter lite skrik och ojande somnade inte bara Love utan även Ludvig. Och det var så skönt. Och melankoliskt väder. Och jag fick skavsår på kuppen, men det var det värt.

Var superledsen igår och ringde till mamma och grät en skvätt. Supersnälla Anna förbarmade sig över mig och hämtade Ludvig och tog med honom till lekparken på eftermiddagen.

Sen tänkte jag att jag kanske skulle åka med barnen till Gävle i helgen, trots att det inte är genomförbart i praktiken. Eller om jag skulle åka med ett senare tåg själv. Eller bara skita i att åka vidare från Stockholm. Och när jag inte kom fram då, så skulle alla börja undra och jag fnissar lite när jag tänker på hur jag skulle beskrivas av mina nära och kära. "Deprimerad trebarnsmamma försvunnen" - "ja, hon var mycket trött på livet", säger maken. Hihihi.

Ge mig en enkel biljett till New York så löser sig allt.