Ja då var man framme...

... i Gävle då! Mammas och barnens tåg fastnade i Hallsberg på grund av signalfel och trasigt spår och köbildning och all tänkbar skit som finns, så när jag kom fram till Stockholm skulle deras ombokade anslutningståg gå om en kvart. Så jag sprang!

Jag sprang som en idiot, nerför rulltrappor och längs perronger, och uppför trappor ända tills jag kom fram till spår åtta med blodsmak i munnen. Och när jag ser barnens ansikten spricka upp när de ser mig, och båda springer emot mig med öppna armar, "Där är hon!!!", så var det värt allt och lite till.

Och när jag lämnade Love (som för övrigt givetvis var på strålande humör!) så grät jag och undrade varför ska det vara såhär nu då? Skrik förihelvete så känns det lättare, sa jag. Och då gjorde han det på beställning, så jag smällde bara igen bildörren och gick till tåget.

Nu har vi varit på en kåbbåjrestaurang och ätit oss proppmätta på allt ifrån enchiladas och grillad majs till amerikanska pannkakor och hamburgare. Nu är det idol. Och genomgång av Pernillas alla fantastiska kokböcker.

Puss puss.