Igår höll vi på...

... att bli en mindre i familjen, permanent.

Jag fick ett litet lätt frispel över detta liv, med tre miljarder ungar som inte gör annat än surar. Så jag grät och svor och bestämde mig för att tacksamt ta emot lite hjälp med skrikapan. Han kan fan lika gärna skrika nån annanstans också.

Mattias tog med sig barnen och flydde ett par timmar. Kvar satt jag, alldeles ensam och tom. Och jävligt ledsen över att jag inte är bättre än så här.

Men idag: en ny dag med helt nya förutsättningar.
Barnen har hållt sig på mattan.
Jag har fått inflammationshämmande kortisondroppar till mitt onda öra.

Och så tänker jag på roliga saker med De Tre.
Att Love är så fet.
Att Ludvig faktiskt har skitkul humor.
Att jag skrattade så jag grät ihop med Molly plus bästis i fredags natt.
Mina fina, fantastiska barn. Y