När livet är som pissigast...

... och jag funderar återigen allvarligt på att skänka bort bebisen, då fattar maken galoppen och kommer hem med blommor och kärlek till mig.

Även Ludvig är störtförälskad i mig. Idag när jag satt på huk för att knyta skorna, kom han och gnussade näsan mot glipan mellan t-shirten och jeansen. "Mmmmm.... din rumpa luktar jättegott, mamma." Och i badet sa han "Mamma, ditt hår är så fint och skönt att klappa, och varmt."

Och Love... I wish he could love me. Så fort pappan och jag smider diaboliska planer på att han ska få sova själv, hottar han upp sig så han får feber så vi inte kan genomföra några förändringar. Och vi som precis har återhämtat oss från senaste nattskrikperioden! Hur ska man orka? Alltså på riktigt?