... det nåt. Aldrig får man slappa - eller ens andas ut. Inte en minut! Försöker man fuska blir man genast påmind. Det är alltid en potta som behöver tömmas, en läxa som ska rättas och några maskiner tvätt som ska vikas.
Mattias och jag sitter för ovanlighetens skull och kollar på TV ihop. Peter Jidhe hinner inte ens säga färdigt meningen "nu är det dags för lite rekl---" innan vi hoppar upp ur soffan som skadeskjutna djur. Tömma diskmaskinen, göra välling, packa skolväskor.
Någonstans funderar jag att det inte var riktigt så här jag hade tänkt mig livet.
Så kommer det någon ärrad iranier som har blivit blind efter att ha trampat på en mina i sitt hemland som barn, och sjunger på idol. Det är falskt emellanåt och han är jätteful, men jag blir så gripen av honom att jag störtgrinar i soffan. Grinar över alla orättvisor i världen, över hemska människoöden och äckliga pedofiler och mördare och heroinister och uteliggare och fattighet och självförakt och att jag själv sitter här i min fina soffa, med tre underbara barn och en kärlek, i mitt varma sköna hus med och tittar på en 42" plasma-TV och tycker att livet stundtals är jobbigt. Jobbigt.
Fy fan vad jag skäms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar