torsdag 25 mars 2010

Det här kan vara en av...

... de värre dagarna i livet, helt ärligt. Om någon orkar läsa så kanske man kan få ett tröstande ord eller så!

Love vaknar på pisshumör. Gråter i omgångar hela morgonen men vill inte somna om.

Mamma kommer och passar barnen. Jag åker iväg till Ica Maxi. När jag kommer fram inser jag att Molly har kvar mitt Ica-kort i sin jackficka. Orkar inte åka tillbaka och krångla, utan tänker att jag får betala med mitt VISA istället.

Efter att jag handlat åker jag in till stan. Går till apoteket och HM. Mamma ringer och säger att Love somnat på soffan och är jättevarm. Skyndar mig tillbaka till parkeringshuset och hör hur det kluckade obehagligt i väskan. Och det luktar ganska starkt.

Upptäcker då att 250 ml-flaskan med triangelhostmedicin har gått sönder. I väskan skvalar det tjock, klibbig vätska - och i väskan flyter mobilen och allt annat viktigt omkring. Hostmedicinen är tjock och sockrig och kletar överallt. Hela väskan är totalförstörd.

Och inte vilken väska som helst. Louis Vuitton-väskan som jag köpte åt mig själv i 30-årspresent. Jag dööööööööööööööööööööööööööööööööööööör.

Försöker i vild panik att hälla ut överflödig vätska i Mitticity-garaget. Det rullar ut tamponger och hårspännen och nappar och kvitton och allt annat jox och sprider sig runt mig. Det pulserar i tinningarna och knyter sig i magen och jag tänker att jag måste bara få bort den här jävla sörjan från händerna. Hittar en gammal halsduk i baksätet som jag försöker torka med, men den bara luddar fast sig i sockerlösningen.

Får köra hem medan händerna fastnar i ratten hela tiden. Tusen tankar virvlar i huvudet. Springer in och tvättar händerna, och hämtar en plastpåse och disktrasa. Torkar av ratt och växelspak och handtag. Slänger ner allt klibbigt i påsen. In och sköljer och sköljer. Mobilen kukar ur, naturligtvis. Får slänga plånboken.

Ringer till kemtvätt. Ingen kan tvätta lyxväskor, utan allt får ske på egen risk. Jag tänker att jag lika gärna hade kunnat spola ner sjutusen i toan. Får dock ett tips om att ringa mitt försäkringsbolag - ja, självrisken är på 1500 och sedan kan man få 70% tillbaka - om ärendet går igenom vill säga. Tackar gud över att jag iallafall behållt kvitto denna enda gång.

Love bara skriker och gråter och är tokvarm. Kommer på att jag vare sig ätit frukost eller lunch och tar fyra kalla köttbullar från kylen och slänger i mig medan Love hänger på min arm och intensivgråter, samtidigt som Ludvig står och drar mig i benet och tjatar mamma kan vi spela? kan vi spela mario på tv:n? kan du ta bossen? är iskallsmario bra på den här banan?

Ringer sedan till sjukvårdsupplysningen för att se om jag kan få en ny flaska medicin. Blir hänvisar till apoteket, som hänvisar till apoteksbolaget, som hänvisar till apoteket Rönnen - och som i sin tur har lunchstängt.

Ringer återigen till sjukvårdsupplysningen och talar om att min tvååring ätit penicillin i en vecka nu och insjuknat igen i hög feber. Får en tid på Gripen, åker dit, Love gråter oavbrutet, blir hemskickad med ett läkarintyg om att lilla pojken ska vara hemma en vecka till.

När jag kommer hem så hostar Ludvig så han kräks.

Jag kan ha glömt nåt, det bara snurrar i huvudet på mig. Fast det här kanske räcker?

7 kommentarer:

lillaj sa...

Hemskt ledsen för väskan, resten med förstås, men väskan var ändå det viktigaste för mig just nu.
Jag skulle gråta floder!
Men till nästa gång kanske du använder en påse till medicinen?
För det har du inte redan tänkt på antar jag.
Massa kärlek till dig och väskan.
puss

Kerstin sa...

Ooo, lider med dig. :( Stor kram Maria!! Jävla skit med väskan...aaaargh. Vet inte riktigt vad jag skall skriva, tycker synd om dig iallafall. Om jag hade hetat Montezami i efternamn hade jag köpt tio nya lyxväskor åt dig, bara för att du är så go och skriver en så läskigt bra blogg. Kram K

Malin Ö sa...

Kram

Anonym sa...

Stackars, stackars, stackars!!!
Nästa vecka är jag ledig sönd-fred...säg till if you need me till något =)
Puss

Mamasnest sa...

Vad ska man säga?! När livet är skit blir det ofta ännu jävligare.
En gång när jag låg på sjukhus satt en lapp på väggen där det stod:

"Mitt i den värsta smärtan hördes en röst som sa: Håll ut, det kunde vara värre! Och jag höll ut, och det blev värre"

Ungefär så är det ju i perioder.
Massor av kramar!

Catti sa...

Väskälskare som jag är så gråter jag floder och känner med dig när jag läser inlägget.

Lotta sa...

Men fan va trist. Öken-äckligt tråkigt! Jag satsar några extra kronor på Lotto ikväll och delar miljonerna med dig ;) Mååånga väskor blire... ;)