Snart är det dax för...

... rally i stan. Couldn't care less. Annat var det förr!

2002 var jag nybliven singel. Rallyt var på G och krogarna fick helt plötsligt vara öppna till tre! Jag och några tjejkompisar hamnade mitt i ett engelskt sällskap på Harry's. Å jag var så himla cool på den tiden, 22 år och med modern tungpiercing och svanktatuering (som idag klassas som den grymmaste WT). Jag var smal och snygg och stog och åmade mig bland dessa rallykillar och imponerade med min felfria cockney-dialekt. Drinkarna flödade och hejbaberiba vad kul vi hade.

Morgonen efter fick jag ett sms. Herregud! Jag kunde inte ens komma ihåg att jag lämnat ut mitt mobilnummer. Jag svarade inte, men sms:en fortsatte att trilla in. Å det var löften om att flytta till Sverige (och kanske kunde han ta med sin dotter?) och hit och dit och jag tänkte att vad fan har jag lurat i den här stackaren egentligen?

På eftermiddagen åkte jag till jobbet. Då stod den där stackars engelsmannen i lobbyn och tindrade med ögonen. Ful som fan var han, sådär typiskt engelsk med lite ölmage och jympabrallor. Jag vägrade gå ut och säga hej. Min chef berättade att han ringt runt till alla restauranger i stan för att ta reda på vilken av dem jag jobbade på. Sedärja! Företagsam som få. Men jag fick lära mig att begränsa mig litegrann.

Det slutade iallafall med att jag smet ut bakvägen. Min chef bjöd engelsmannen på en hamburgare, och sedan hade han tagit taxi tillbaka till hotellet. Och vi hördes aldrig mer.