Idag fick vi visst ett litet tillskott...

... till julgrejjerna!

Jag, Molly och Ludvig stressade ner till stan efter jobbet för att hämta ut biobiljetter och för att köpa nya örhängen till Molly. Hon hade tappat ett när hon var på badhuset med sin storebrolla Vincent igår. Och hon hoppade från femman, vill jag tillägga. De spinkiga benen hade flaxat till och så var det superhindret överstökat.

Iallafall så var vi inne i en butik och handlade lite jultextil - lika bra att passa på innan Mattias stryper julpyntsbudgeten, tänkte jag. När vi betalat och gått ett par hundra meter, säger Ludvig: "Vilken hand, mamma?" och jag pekar lite lojt på högerarmen medan jag tittar in i ett skyltfönster.

Då ser jag i ögonvrån hur han drar fram en hel bukett amaryllis från bakom ryggen, och jag blir så chockad över vad jag ser att jag blir alldeles stum. Vad i helvete är det här? Vad kommer blommorna ifrån? Hur ouppmärksam är jag som mamma som inte har märkt nåt? Molly viker sig dubbel av skratt, men jag ser in i Ludvigs varma och stolta blick äver den fina presenten.

"Men... Ludvig, vad kommer de här ifrån?," frågar jag och sätter mig på huk.

"Från affären," svarar han lyckligt med tindrande blick. "Det är till dig från mig för att jag är så kär i dig."

"Men... men du... man måste betala för saker som man vill ha i affären. Man får inte bara ta, älskling."

Hans ögon tåras. "Okej, mamma." Tindret försvann genast. Han som var så glad över att ge mamma en present. Och så fina blommor som mammor gillar, det vet han. Han ser helt förkrossad ut. Så jag säger: "Det gör inget Ludvig. Tack så väldans mycket för de jättefina blommorna. Jag blev jätteglad över den fina presenten." Jag sanktionerade snatteriet med gott samvete.

Så nu har vi lite fejkamaryllis hemma som blir ett ljuvligt minne hela livet.