Jag har jour...

... för farmor den här veckan. Pappa lever livets glada dagar i London. Kvar är jag med tre barn, en make som jobbar lite för mycket, och en åttiotreårig tant som behöver ständig tillsyn. Jag är glad att hon har hemtjänst nu, för det innebär att jag inte kommer få några nattliga samtal om varför ComHems kanaler krånglar - hon tar sig inte ur sängen utan hjälp längre nämligen.

Farmor har en hobby, eller snarare två. Hon gillar att röka. Och så gillar hon att kolla på TV. Gärna sport. Hon gillar inte när hemtjänsten vill natta henne innan hockeyn är slut till exempel. Nu är det mig hon ska ringa om hon inte hittar tändaren typ.

Idag åkte jag dit för att kolla till henne. Jag lät alla barnen sitta kvar i bilen, så jag bara kunde springa in och säga hej och kolla att hon levde, och ha en anledning att dra igen fort fort fort. Jag plingade på dörren. En gång. Två gånger. Tillslut öppnade jag brevinkastet, och den inbitna röklukten fräste till i näsan på mig. Jag ropade: "Farmor! FARMOR!"

Inte ett ljud. Annars brukar man höra henne tassa omkring därinne med rullatorn, och så ska hon skramla lite med titthålet innan hon öppnar. Jag började svettas lite. Inte för att jag trodde att det hänt nåt, utan för att jag insåg att det kanske inte skull gå så fort som jag hade tänkt. Tillslut såg jag ett par fårskinnstofflor där innanför iallafall.

"Farmor, öppna, det är jag, Maria", sa jag tydligt. Hon hör ju dåligt också.
"Jaha", svarade farmor och öppnade en liten glipa, "jag hörde inte ens att det ringde på dörren. men jag tänkte att jag skulle kolla om det står någon där." Yeah right. Som om hon brukar få spontana besök.
"Jag ville bara kolla hur det var med dig. Du vet att du ska ringa mig om det är något, va?", talar jag om med myndig röst.
"Ja, jag har alla nummer uppskrivna där borta vid telefonen. Har du inga barn med dig idag?"
"Nej, de sitter i bilen, så jag måste skynda mig. Vi måste köpa nya gummistövlar. Men du, jag har ju med mig lite rabarberpaj också som jag har bakat."
"Åh vad gott, ja mmmm, det vill jag gärna äta sedan. Vad jag blir glad att du kom. Du är så speciell du, Maria, du har alltid varit så mjuk och fin."

Jamenvisst har jag. Lite senare berättade jag för mamma vad som utspelat sig.
"Jag får så himla dåligt samvete att jag inte hälsar på henne oftare. Hon bor ju bara tio minuters promenad bort, liksom. Till och med Pernilla besöker henne mer regelbundet - och hon bor ändå i Gävle."
"Men farmor kanske inte ens minns att hon varit där", svarar mamma.

Så måste det vara. Men fan vad jag kommer ångra mig den dagen det är försent.