... sprang jag på min gamla granne Malin. Hittade en bild på henne som var med i NWT för några månader sedan. Hon ser väldigt proper ut, men gudarna ska veta att skenet bedrar.
Hon är en av de galnaste människor jag känner. Och jag har henne att tacka för oändligt mycket. Bland annat var det hon som fick mig att ta det slutgiltiga steget att lämna Mollys pappa.
Hon var en otroligt god vän under en mycket turbulent tid. Jag minns en decemberkväll 2002, det var mitt i veckan och vi hade druckit lite alkohol för att jag hade ont långt in i själen. Barnen vaknade någon gång vid midnatt, precis lagom till att det började toksnöa för första gången. Istället för att vyssja dem och stoppa tillbaka dem i sängarna, virade vi in dem i varma filtar och satte dem inne på trappan. Jag och Malin satte på oss våra finpälsar som var modernt då, sedan gick vi ut och byggde ett par kvinnosnögubbar med bröst och mushår och rubbet. Och det symboliserade det minikollektiv vi förvandlat våra hem till, med två starka ensamstående makalösa mammor.
Och det var så magiskt med snön och allt det vita, och två lite större pojkar med rufsigt hår som kramade om lilla Molly under filten.
1 kommentar:
Åh vad fint du skriver! Blir rörd och tänker på er. vet att ni hade mycket stöd av varandra. Och JA skenet bedrar....
Skicka en kommentar