... plötsligt ensamma hemma ikväll. Molly skulle iväg och sova hos mormor, och hipp happ så bestämdes det bakom min rygg att även Ludvig och Love skulle med. Och det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt. Jag vill ju umgås med småkillarna, mysa och medla i bråken, klappa och trösta och skälla, sova med två svettiga femåringsfötter som sparkar mig i sidan och en unge som vill gå upp och ta gomorron! klockan fem.Så jag gråter lite. Jag står i köket och tårarna svämmar över. Och jag tänker på alla barn och ungdomar som dött i Norge och på mina egna småpojkar som har en mamma som längtar ihjäl sig efter bara några timmar. Och så spelas What Are Words och jag grinar och snorar och Mattias undrar hur det är fatt egentligen.
Då åker vi hem till Fredrik och Therese, och hälsar på nya pojbebin som är så fin (och lik Ludvig som nyfödd!) och söt och mjuk och len så jag nästan svimmar. Eller tar med honom hem. Så blir man genast på lite bättre humör när man fått snosa en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar