När vi var i...

...Gävle, blev det  - som alltid! - en massa prat om hur det var när vi var små, jag och Pernilla. Och hur skrämmande det än är, så visar det sig obehagligt ofta på äldre dar, att äpplet inte faller långt från trädet.

Innan jag träffade Mattias åt jag aldrig frukost - faktum är att jag aldrig gillat det (utom på hotell såklart!). Men när jag fortfarande bodde hemma så var det ju självklart så att mamma tvingade mig att äta något innan jag gick till skolan. Hon vakade över mig som en hök vid frukostbordet. De morgnar hon jobbade tidigt och redan gått hemifrån när jag gick upp, gjorde hon en smörgås åt mig och ställde fram på bordet. Så det redan var klart när jag kom upp, så jag inte kunde skylla på att jag inte orkade fixa något, liksom.

Jag tyckte alltid att det var jävligt äckligt. Smörgåsen hade väl stått framme i någon timme när jag gick upp och osten hade börjat svettas lite lätt. Så jag slutade äta de här smörgåsarna med pärlor på toppen.

Mamma var inte glad. Då började hon göra smörgås som hon ställde in i kylskåpet, så jag kunde ta den därifrån istället. Men då var den obehagligt kall och kanske lite hård på ostkanterna - så då åt jag väl inte heller så mycket. Aldrig var man nöjd. Men jag ryser när jag tänker på högstadietidens frukostar faktiskt.

Och nu när jag pratar med Pernilla gör hon ungefär samma sak med sina barn. Men inte för att hon börjar så tidigt, utan för att hon inte orkar på morgnarna. Hon är ju så trött va. Så hon förbereder smörgåsar i kylen kvällen innan, som hon sedan tar fram till barnen. Lilla Elliot gråter över kylskåpskalla smörgåsar han med. Då har Pernilla kommit fram till den otroligt fiffiga idén att hon kan värma smörgåsen lite på elementet innan hon serverar den. Dubbelt så äckligt alltså! Och jävligt white trash.

Och det här blev väl världens längsta inlägg om meningslösa ostmackor, typ.