Idag har jag varit ganska så...

Timmarna innan Love plockades
ut med kejsarsnitt.

... trött på Love. Faktum är att jag är ganska trött på honom nästan varje dag nuförtiden, för han är inne i en rätt så ocharmig period just nu. Treårsåldern är gudomlig och helvetisk samtidigt.

Men iallafall så var han så grinig på eftermiddagen att jag kände att "nä, nu fan får det vara bra, nu är jag bråkig tillbaka". Så jag sa - glad i hågen dock! - att Love skulle få öva på att sova utan napp ikväll, för han ska ju ändå lämna nappen till grisarna i Mariebergsskogen snart. Love är ju en nappälskare av rang, det har väl framgått av alla foton när han sitter med en liten propp i truten. Men jag tänkte att nu jävlar, nu har du något att sura över på riktigt. Bra barnpsykolgi för övrigt.

Men så vips! så gick det så bra. Han bara fann sig i situationen, och somnade på en kvart. Inga tårar eller gnäll. Och plötsligt var han ju så stor och duktig, min lilla bejbi, att mammahjärtat svällde över av kärlek igen.