Jag går och lägger mig...

... alldeles för sent, som vanligt. Men det gnager i mig så jag kan ändå inte sova. Molly har det jobbigt i skolan och jag pratar med hennes fröken. De har många och långa samtal om värdegrundsfrågor i klassen, för det är många som inte trivs. Barnen ger fröken de svar hon vill ha, och så går de ut på rast. Och där är allt som bortblåst.

Molly får höra att hon har fula jeans, att hon har för hög panna och att hon inte kan ha skjorta för det har bara killar. Då ska man ändå komma ihåg att hon är ett av högstatusbarnen ändå - som det så fint kallas i vår kurslitteratur - och att det finns många som har det mycket, mycket värre. Tänk att det är samma visa än idag. Några få som ska bestämma vilket mode som gäller, vilken musik man ska lyssna på och vilka frisyrer som anses ok. Killarna som de tindrar så emot är inte direkt bussiga - är det därför alla snälla killar aldrig får några tjejer?

Tjejerna är väl inte direkt bättre. Detta skitsnack! Och hon sa det till henne fast hon inte fick säga det för någon och då tyckte hon att hon var oschysst och sen ringde hon upp den andra och då sa--- baaaaah. Brutna löften och hemligheter som skickas vidare. Det är en hemsk insikt att man kanske inte kan lite på de människor man anförtrott sig åt. Och jag försöker förklara att det är skillnad på att vara populärast i klassen genom att vara en bra kompis, eller på bekostnad av att trycka ner andra för att framställa sig själv i bättre dager.

Men det är inte lätt. Och det gör ont när det är magknip och gråtattacker på morgnarna och man har fullt sjå att rodda ihop allt annat också.