... till ett föräldramöte på Ludvigs avdelning ikväll. Mindre jobbigt än att vara hemma själv med alla barnen vid läggdags, faktiskt.
Två av de tre fröknarna visade teckningar och pyssel och gick igenom lite planer för verksamheten. Fröken tre är sjukskriven. Och sanningen bakom sjukdomen kom ikväll. Fröken tre har bröstcancer.
Gud, jag började gråta. Fina, fina Ulrika som jobbade på Mollys avdelning när hon var liten. Och som jag var så glad att återse när Ludvig skulle flytta över till syskonavdelningen. En liten bit av trygghet. Ulrika som fått en hörselskada av bullrig dagismiljö och fått hörapparat, men aldrig en sekund funderat på att byta jobb.
Vad kan hon vara? 40? 45? Ensamstående med en halvvuxen son. Nä, så jävla orättvist.
Kom hem och berättade för Mattias och Molly. Molly som är lite lätt sabbad känslomässigt och som brukar skratta istället för att gråta när det blir för jobbigt, för att hon inte vet hur hon ska bete sig. Men idag rullade stora varma tårar nerför kinderna och gjorde hennes ansikte alldeles randigt. Tusen frågor om livet och döden och hur man är när man är en bra fröken. Ett fint och viktigt samtal, och nu återstår bara hoppet att Ulrika ska tillfriskna.
Stöd Rosa Bandet! Köp morötter på ICA eller vad som helst. Eller unna dig nåt fint från Lindex! Bra.
1 kommentar:
Vad fruktansvärt att höra om Ulrika!!!
Det gäller att ta tillvara varje dag och varandera.
Kram Margarete
Skicka en kommentar