Efter att spenderat förmiddagen...

... i sängen med en miljard BRIO-tåg, två söner, en make, en iPad och Stefan Sundström, tog jag mig tillslut samman. Duschade och klädde på mig, plockade lite, fikade med en gammal kompis, bytte sängkläder och tvättade. Åkte iväg med Ludvig på hans första simskolelektion. Kebab, en liter cola, och nu avrundar vi kvällen med lite UFC.

Då skulle man kunna...

... säga att årets fylla är avklarad. Jag dricker ju väldigt sällan nuförtiden, men när jag väl gör det så är det all-in. Så gårdagen innehöll lite poker, lite skratt, lite tårar och lite trips down the memory lane. Och alla ni som var hos oss igår kväll förstår nu varför jag dricker så sällan. Typ.

Gick även all-in ett par gånger när vi spelade poker. Hejåhå vad roligt det var, och kanske var det de dära white russians som hjälpte till, men jag vann iallafall båda omgångarna. Så nu kan man säga att jag tjänat in några hundralappar till till den dära efterlängtade väskan.

Så okej, helgen ska...

En mormor bland vågorna

... innehålla:

• Hämta Mamma och Martin på tågstationen klockan 11.30. Nyss hemkomna från Goa och bruna som pepparkakor!
• Första simskolelektionen för Ludvig på söndag.
• Storhandla; Ica Maxi - here we come.
• Kränga restaurangchanshäften som Mollys klass säljer ör att få ihop pengar till klassresa.
• Säga hejdå å trevlig helg till Molly som åker till sin pappa tillåmed tisdag. Och först ska hon gå på stan med sin nya BFF Maja.

Maja och Molly

Å för övrigt ska jag läsa deprimerande kurslitteratur. Inte bara i det avseendet att det är väldigt tråkigt, det gör en också väldigt uppgiven inför framtiden.

Fredagar kan vara den bästa...

... dagen på hela veckan alltså. Man har varit produktiv (förhoppningsvis!) och har en hel lång helg framför sig. Lite god mat, häng i tv-soffan och uppekväll för barnen.

Fredagsmiddag med gullungen & co

Idag tog vi med barnen och Jerker till Napoli för lite fredagspizza. Småkillarna, och Love då i synnerhet, är ju väldigt restaurangtränade nu efter Thailand. Där fick man ofta vänta i en timme innan maten serverades.



Idag fick vi vänta ända till att maten serverades tills vi fick ett trevligt bemötande av servitrisen. Vi hade fått ett minibord tilldelat oss, där vi skulle trängas sex personer - trots att det nätt och jämnt var dukat till fem.

"Kan vi få byta bord?", frågade Mattias. "Det är lite trångt här."

"Vi brukar få plats med sju personer vid det där bordet."

"Men är det något problem eller? Det är ju inte en människa här inne. Alla andra bord är ju lediga," svarade Mattias.

"Ja, men vi tror att vi kanske får mycket att göra snart," sa servitrisen torrt.

Men va fan! Efter tio minuters surande kom hon och sa att vi kunde sätta oss vid ett annat bord istället, ett med åtta platser. Barnen fick sin dricka och hämtade pizzasallad, och slafsade och spillde medan jag klappade dem duktigt på huvudet. "Spill lite till du, det gör inget."

Jag har inte ens varit...

... hemma i två veckor, och redan längtar jag mig sjuk efter nästa resa. Det är som ett gift, verkligen - och jag är seriously addicted.

London står på agendan i påsk. Jag tänker att jag ska shoppa en del, men inte överdrivet. Jag har lärt mig av mina misstag och kommer inte att go bananas inne på Topshop igen. Nej, några få genomtänkta inköp kommer det bli. Och en massa spontanshopping till kidsen, naturligtvis.

Tack och lov har barnen...

... varit friska nästan hela hösten och vintern. Hur hade vi löst det annars, med obligatoriska skoluppgifter och apmycket på jobbet? Varje gång barnen börjar hosta så får jag en iskall kår längs ryggraden där jag tänker att NU, nu är det dags, nu drar det igång igen. Men icke. Inte hittills. Det har varit strödagar hit och dit, men absolut ingen fara.

Men nu känner jag mig lite skraj igen. Molly har fått streptokocker för tredje gången på en månad. Som tur är, så är hon inte så sjuk för övrigt, så jag kan gott åka iväg till uni och gå på en tvåtimmarsföreläsning om miljöfrågor och hållbar utveckling.

Helt plötsligt har vi...

... lite pengar över den här månaden. Genast bestämmer vi för att lämna in bilen på service. Och så känner jag instinktivt att vi behöver en ny väska.

"Ska du köpa en sån?", frågar Mattias när han ser mig kolla på Louis Vuittons Keepall på datorn.

"Kanske," svarar jag. "Vi behöver ju en weekendväska till familjen, vet du. Vi behöver en. Den där gamla McDonald'sväskan har ju gått sönder, så jaaa... vi behöver ju en ny. Den här är perfekt i size."

"Men Maria, den väskan kanske kostade tvåhundra," kontrar han. "Den här, den... kostar ju flera tusen."

"Ja, men tänk vilken investering då," menar jag. "Den här kommer alltid att vara stylish. Och tänk vad kul för dig att ha något snyggt att packa i när du ska iväg på dina jobbevents."

Det är ju nästan som om jag gör honom en tjänst om jag beställer en sån!

Fy vad jag är less på...

... att blogga. Det färgar av sig rätt tydligt i mitt skrivande. Ändå har det hänt rätt så roliga saker, så det är inte det. Igår till exempel, hittade jag en liten thailändska i mitt kök, lagandes mat till hela familjen. Och hon strödde i frystorkade kryddor och fisksås och grönsaker från thaibussen. Det var väl typ det enda jag förstod av hennes dåliga engelska.

Och den lilla thailändskan var lite uppgiven över vissa saker, framförallt över att jag inte äger en riskokare. Sedan knöt hon upp några handdukar i köket, och så blev hon lite sur igen över att jag inte hade vispgrädde hemma utan bara matlagningsgrädde - som om jag visste att jag skulle ha sådant på lut!

Och när hon skulle laga khao pad så hade jag inget ris färdigt - återigen, ska jag ha sådant redo för eventuellt oplanerade thaibesök? - så då gick hon hem till sig och hämtade lite överblivet stelnat ris ifrån sitt eget kylskåp. Som vi sedan tuggade i oss, för det blev ju rätt så gott när det var klart. Och jag var väldigt väldigt pinsamt svensk som inte tackade från djupet av mitt hjärta över matlagningskursen, utan mest kände mig obekväm med att ha en människa jag knappt känner stående vid min spis runt middagstid.

Efter att ha varit uppe...

... med Love en stund på morgonen, gick jag och lade mig igen. Och vaknade med ett ryck klockan tio! "Hjälp, halva dagen har gått!", ropade jag till Mattias. "Äsch, det gör väl inget," svarade han, "man ska ju passa på och ta igen sig på helgerna."

Vänta här nu! Så tänker inte jag. På helgerna ska man passa på att göra allt det där man inte hunnit med under veckorna. Så idag har jag fixat lyxig brunch, klippt håret på Ludvig och Love, vikt tvätt, rensat garderober och plockat plockat plockat.

Mattias har tagit med sig Ludvig och Molly och en termos oboy till Mariebergsskogen för lite skridskoåkning, och nu ligger resten av söndagen framför mig som ett oskrivet blad. Jag tror att jag ska börja med att snosa lite på Love som kollar på TV i brist på annat.

Dagens planerade...

... aktiviteter:

• Lite sovmorgon.
• McDonald's-lunch.
• Biobesök - första gången för Love! - på SF:s knattebio med Alfons Åberg.
• (Här skulle jag helst av allt trolla bort kidsen en timme så jag hann browsa Odd Mollys nya kollektion på Paviljongen, men jag inser mitt trollspös begränsningar.)
• Baka bröd.
• Fotbollseftermiddag.
• Fångarna på Fortet och lördagschillande.

Love it! Svennelivet är det bästaste bästa.

Tillbaks på uni för...

... första gången på över en månad. Opponering ihop med studiegruppen, med en lärare jag nästan är livrädd för. Hon är väldigt bildad och noga, vilket gör att det verkligen känns att man slår ur underläge. Men det är det sista nu iallafall. På måndag börjar vi en ny kurs - Global hållbar utveckling - där en av kursböckerna heter "En kortfattad guide till nästan allting". 450 sidor, jo jag tackar! Inget hybris hos den författaren va.

Sedan är det storhandling och taco fiesta! ihop med Jerker och lilla Alva ikväll.

Gårdagen fortsatte med...

... hemmapluggand och öronvärk. Gjorde ett hysteriskt försök att pigga upp mig, genom att åka till bageriet och köpa fika till mig och kidsen. Molly och jag köpte semlor och Ludvig och Love fick krämbullar. Bageriet hade visst bytt ägare och helt plötsligt var semlorna ungefär dubbelt så stora - och dubbelt så goda. Men tillåmed för mycket för mig som är helt galen i semlor. När jag var gravid med Molly kunde jag lätt smälla i mig ett trepack själv.

I uppiggningsruset bestämde jag även att vi borde gå på bio! Jag och Molly hade knyckt ett par biobiljetter hemma hos mammas b-friend som ändå skulle gå ut medan de är på semester. Så vi gick på Meet the parents: Little Fockers, en sådan där halvkul film med väldigt mycket bra skådespelare, som gör att man känner sig rätt så nöjd när man går därifrån trots alla överdrivna händelser.

Öroninflammationen dunkar på rätt...

... så tungt i huvudet faktiskt. Dubbla alvedon till både frukost, lunch, middag - och ett par mellanmål också.

Hade utvecklingssamtal med Molly på eftermiddagen. Alltid lika osmärtsamt och tack gode gud för det. När jag själv gick i skolan hette det kvartssamtal, och dessa möten gav upphov till konstant magont och sömnsvårigheter i minst en vecka innan. Nu var det alltså dags för mamma att få reda på alla tråkigheter man pysslat med under terminen men aldrig berättat hemma. "Ja, Maria är ju ett väldigt begåvat barn som har lätt för sig i skolan, men vi skulle vara tacksamma om hon kunde sluta vara så pratig och inihelvete gapig och flamsig jämt och ständigt." Typ så. Och mamma var alltid väldigt tyst på vägen hem.

Det där med morgonrutiner är...

... en ganska rolig företeelse alltså, speciellt när man lämnar barnen på dagis. Ludvig vill gärna att man ska ställa sig i lilla fönstret bredvid dörren, och så ska vi trycka handflatorna mot varandra, vinka och göra ganska många slängpussar. Love har ingen fast rutin, utan det beror lite på dagsformen. Ibland gråter han i fönstret, ibland springer han iväg och leker och vill inte vinka alls.

När Molly började på dagis ville hon gårna vinka genom den pyttelilla fågelholken de hade inne i kapprummet mot köket. När hon började på syskonavdelningen var jag en ganska så partyglad singelmamma som var ute och svirade en del, så helt plötsligt ville Molly inte bara att vi skulle vinka i fönstret utan att jag även skulle snurra runt stången ute vid grinden innan jag gick. Så jag slängde mig lite ledigt runt lyktstolpen i allra bästa scenen-på-Plaza-manér - varje dag.

I morse såg jag en väldigt rolig hejdågrej där en mamma skulle flaxa iväg som en fågel, från dagisdörren till grinden, för att dottern skulle känna sig nöjd. Mamman tog uppdraget på allra största allvar och intensivflaxade som en spattig örn på LSD, vilket såg vansinnigt roligt ut. Och ja, det går väl an på vintern när man knappt kan urskilja ansiktena i mörkret vid åtta.

Känner mig ganska...

... så ynklig idag. Ludvig har drömt mardrömmar halva natten och gråtit i ett töcken där tårarna aldrig ville ta slut.

Gick och lade mig redan vid halv tio igår kväll. Jag älskar att vara trött på kvällarna och tänker njuta av det så länge det varar. Annars är mitt motto ungefär att 'ju senare, desto bättre' och så är jag galet morgontrött sedan också. I kombo med barn som vaknar vid fem är det ingen lyckad ekvation. Så jag passar på nu när jag är koko tidsmässigt!

Men under natten kröp det inte bara fram ett gråtande barn utan också en liten öroninflammation. Så jag har ont ont ont och är vråltrött. Och så kass i magen fortfarande att jag lämnat salmonellaprov.

När man är jetlaggad är...

... man lite i ofas också, inte bara tidsmässigt. Jag är lite känslig eller något, jag vet inte. Någon slags melankoli flög över mig lagom till att jag skulle laga middag. Kanske beror det på att snön smälter. Och så satte jag mig ner för att läsa Mama och precis när jag skulle börja läsa om två tvillingpojkar som dog så kokade potatisen över. Saved by the bell, typ.

Men något märkligt och tungt är det i bröstet minsann. Det får bli pyjamas och Gökboet nu ikväll - en av mina all-time-high favoritfilmer som jag inte sett på mycket länge. Så passande va. Medication time!

Dags att städa bort...

... julen på bloggen också! Puts väck och hejdå.

Det bästa med att vara...

... jetlaggad är att man vaknar väldigt tidigt. Ofta med ett kli i kroppen om man är som jag - och då får man rätt så mycket gjort. Idag smög jag upp med Love och bakade bröd som jag vanligtvis aldrig bakar på morgonen för det ska jäsa så in i helskotta länge - men idag kunde jag. Och pressade blodapelsin- och grapefruktjuice. Tvättade vinterjackor, vikte tvätt, byggde ihop lego och fyllde i blanketter som kommit när vi var borta. Bryggde en kanna te och serverade familjen deluxefrukost redan vid åtta.

Det blev inte så...

... mycket bloggat från Thailand, men vi har allt som allt haft en alldeles fantastisk semester - trots att jag varit sjukare än jag varit på flera år. Som tur är hann vi med en hel del första veckan, sedan gick vi mest omlott med olika åkommor.

Det första som hände var alltså att jag fick streptokocker och fyrtio graders feber. Fick penicillin injicerat, plus en fem dagars tablettkur som skulle göra mig frisk. Efter tre dagar var jag fortfarande jättesjuk, och det visade sig då att jag fått inflammation i muskeln där penicillinet sprutats in. Ny dunderkur med antibiotika som slog ut allt. Inklusive magen då.

Blev då matförgiftad eller... ja, jag vet inte. Kanske fanns det inga goda bakterier kvar efter medicinen - men dålig blev jag iallafall. Diarréer och kräkningar om vartannat, så fruktansvärt alltså.

Någonstans i den här vevan fick Love inflammation i en tå så han fick svårt att gå. Det hade kommit in sand och jox under en tånagel som höll på att lossna. Penicillin och bakteriedödande salva blev ordinationen.

Och så fick Molly och Mattias också streptokocker såklart. Ny medicin. Och mina tusen myggbett svullnade upp till golfbollsstorlekar och gav rödflammiga utslag över hela kroppen - man kunde faktiskt se hur det spred sig från armen till magen och benen på bara tio minuter. Allergimedicin och salva och anti-kli-medicin.

Ja, det var väl allt. Nu ska jag kurera mig över helgen och sen kör vi igen på måndag.

Hej och hå, då var...

... man hemma igen då. Det är faktiskt så att det bästa med att vara bortrest är att komma hem igen. Just den här gången kände jag mig extra speciellt kär i Sverige när jag klev av planet. Det knöt sig i magen när jag såg alla jullampor som tryggt hängde kvar på Arlanda. Och tio minusgrader. Jag kände mig alldeles gråtfärdig av allt vitt och kyligt - fast inte bara av längtan tillbaka till Thailand, utan också glädje över att vara hemma. Hur sugig vintern än är, så är det så här det ska vara på något sätt. Min vinter, min verklighet, mitt liv.

Flygresan hem var såklart väldigt lång - nästan tolv timmar - men jag måste ändå ge alla tre ungar en gigantisk eloge för att de varit så himla duktiga. Love är ju alltid det största orosmomentet när de gäller barn som kan balla ur, men till och med han fann sig i det mesta. Lite sömn, lite film, lite pyssel, lite spel, lite böcker, lite rita, lite toapromenader. Värre var det för Ludvig som kräktes tre gånger på planet, när det var dags att käka något. Han var inte sjuk eller så, men jag tror att det blev fel för magen att få mat på så konstiga tider. Hade ett par ombyten i handbagaget, så det löste sig rätt smidigt trots allt.