Jag tackar allra...

... ödmjukast för helgen. Jag är så slut efter de här veckorna att jag skulle kunna sova i tre dygn. Man blir sjukt trött, men jag älskar det. Och så har jag dessutom Love som vaknar glatt redan vid 04.45 nuförtiden. Jag fattar inte varför, men jag fattar att jag inte är sugen på att gå upp och göra macka strax efter klockan fem.

Varje dag efter praktiken har jag dessutom släpat ut Ludvig på cykelövning, trots massiva mängder grus och nordanvindar utan dess like.

Och tro det eller ej, efter bara några dagar kan jag nu släppa taget! Han sparkar igång fart med ena benet och trampar vingligt iväg. Men det går! Och han är duktig. Han cyklar längs hela gatan utan större problem. Och tvärnitar i gruset alt. kör rakt in i bilen för att få stopp. Min lilla älskling!