Nyårslöften? Nej...

... tack. Precis som alla andra har jag stått halvberusad och skålat och lovat att sluta röka och äta mindre godis. Men det var förr det. Nu när jag är 30+ är jag klok nog att inse att det är helt meningslöst att lova något som man ändå inte håller i mer än två veckor - i bästa fall.

Men så läste jag ett statusmeddelande på facebook, där en gammal kompis till mig uppmuntrar till att ta itu med det man borde; alla viktiga saker för att må bra och leva väl - att en dag i taget kan ta en till nya spännande platser man tidigare bara drömt om.

Detta skrevs av M; min fina barndomskompis som växte upp ensam med sin mamma. Pappan hade dött narkotikapåverkad i en bilolycka många år tidigare. M fick aldrig ens veta vad som hänt.

M var strulig i skolan. Han fick dåliga betyg; han slogs och stal bilar - kort och gott som så många andra på Kronoparken vid den här tiden. Men det var mer tragik kring M.

M's familj hade dåligt med pengar. Han hade ingen fast punkt i livet - han fick aldrig något gratis. Han spelade basket och var ganska duktig - men sjabblade bort allt med felaktiga val.

När han var strax över tjugo fick han barn ihop med en tillfällig förbindelse - men den enda kärleken han kände då var till heroin. Och piller och allt möjligt, allt man kunde få tag på.

Alla väntade på tack och godnatt. Jag såg honom ligga på en parkbänk en gång; jag var på väg till sommar-Plaza, och gick fram för att kolla till honom. Helt okontaktbar men med ett leende på läpparna.

Detta pågick i många år. Man slutade att höra om honom. Han var som han var helt enkelt. Det fanns inget att snacka om tillslut.

Helt oväntat sprang jag på honom på en FBK-match för några år sedan. Samma fina M, men inte samma som sist. Nu helt plötsligt ren och hungrig på livet. Han hade fått kontakt med sin son och var helt plötsligt aktiv inom KRIS ungdomsdel. Han kände det som om han fått en andra chans.

Sprang på honom ett par gånger på stan. Glad och uppåt så till den milda grad att det verkade fejkat. Som om han börjat knarka igen - sen försvann han återigen.

Sedan dyker han upp på facebook för något år sedan, boende i en annan stad. Massa fina bilder i sina album på honom och sonen; på M när han har tagit dykcertifikat - när han springer maraton och när han sitter och tittar lyckligt in i kameran.

Där kan man prata om att välja sitt liv! Att välja att leva sitt liv, istället bara för att följa strömmen och hitta på en massa bra motargument om varför man ska fortsätta att misshandla sig själv. Att välja sitt eget öde istället för att bara gå längs den väg som verkar helt utstakad.

Jag blir så himla glad när jag tänker på M och hur det gått för honom! Varje dag måste ha varit en kamp. Och en så fin människa som han förtjänade ett bättre slut.