Jag har verkligen...

... längtat efter höstens alla TV-program. Tablån är så fullspäckad att jag nästan måste använda överstrykningspenna alltså. Och jag som inte tittar så mycket på TV i vanliga fall. Men nu!

Okej. Första upphaussade programmet är väl ändå Kungarna av Tylösand. "Sveriges svar på Jersey Shore", hette det. Och jag har pinsamt nog sett alla avsnitt. Jag kan inte sluta titta. Det är som att se på en ständigt pågående flygkrasch eller något annat häpnadsväckande. Jag som tycker att jag är så luttrad sitter som en fågelholk i soffan. Inte över att det sups och bråkas och knullas hit och dit. Utan över att Kanal 5 väljer att exploatera dessa sinnesförvirrade unga människor och kalla det underhållning. Att man kan utnyttja deras kåthet på fem minuter i rampljuset, när det här klart och tydligt är människor som inte kan tänka själv. Som inte fattar att det kommer vara jävligt pinsamt att sitta i soffan när man är trettiosex och ha ordet "kuk" tatuerat mitt på magen med en pil neråt. Vi har den där James som så övertydligt är gay, Nemo som pratar supersnabbt och amfetaminpundigt, tjejen från Karlstad som inte har ett enda rätt i hela huvudet, någon tjej som sminkar sig som Marilyn Manson kring ögonen och Cami som är överstylad på ett oerhört billigt och smaklöst sätt med sina sillisar och akrylnaglar och hair extensions. Amanda Schulman borde verkligen skämmas över sin delaktighet i detta lågvattenmärke i Sveriges tv-historia.

Mmmm. Så har vi då Svenska New York-fruar. Vilken bisarr blandning kvinnor. Här snackar vi i inte Maria Montazami-rik, här pratar vi filthy rich 40-plussare. Värst var ju dinosauriemamman som ville klippa hit och dit för att få den falsksjungande dottern att framstå som begåvad. Prinskorvsöverläppen i Miami var ju också ganska festlig, med sin väldigt rika men vansinnigt oattraktiva man.

Så den stora glädjen hittills i höst, är väl precis som alla andra konstaterat, Lite Sällskap. Den svärande tonårsmamman är ju så känslomässigt handikappad så man vill bara tvinga henne att kramas och se någon människa i ögonen. Och Hans-Åke... han heter så va?... ja, han är ju alldeles förträffligt härlig och framåt trots att han inte dejtat på över trettio år. Jag tänker att han kanske kan träffa någon, men hur ska han någonsin kunna ta med henne in i sitt hus...? Jag kan liksom känna genom tv-rutan hur det luktar jävligt gammalt och ostädat. Och Stellan då... att han inte lyckats träffa någon trots sitt hyfsat fördelaktiga utseende tyder väl på en väldigt sabbad personlighet, eller? Eller faller inte Säffle-fickor för nunchakus och knogjärn framme på display i finhyllan i furu?