Det här var dagen då...

... jag skulle sätta mig och sammanställa lite skoldokument, och läsa första halvan om Sveriges utbildningshistoria från medeltiden fram till 60-talet.

Istället får jag ett telefonsamtal om att farmor fått hjärtattack och ligger på intensiven. Hjärtat knyter ihop sig och jag kastar mig iväg till sjukhuset. Där ligger hon, spröd som en fågel, i ett kalt rum på avdelning 33. Farmor som är 84 och redan i princip står med ena foten i graven. Det här är inte bra. Och jag gråter och gråter.

Farmor och jag pratar en stund, men hon hör så väldigt dåligt. Hon viskar iallfall att hon är så tacksam för att hon kommit till sjukhuset och fått hjälp, och hon har fått en spruta och sju tabletter så nu känner hon sig nästan frisk och vill åka hem. Hon tar sig inte ens upp ur sängen.

Sköterskan säger att Anna-Lisa måste stanna några dagar. De tar en serie blodprover för att se vart hjärtinfarkten har satt sig, och hur länge hon haft den innan hon fått medicinering. Sköterskan har överbett och är snäll. Farmor hör inte ett ord av vad hon säger, utan ligger och svamlar samtidigt om att hon är så slemmig i halsen.

Efter en stund säger farmor att hon tycker att det är fantastiskt att jag kunnat komma så snabbt. "Men jag bor ju här i Karlstad, farmor," halvskriker jag. "Det är ju Pernilla som bor i Gävle. Jag har ju nära." "Pernilla... det är hon som är mörk det," säger farmor till sig själv. Ja.

Efter en timme är farmor trött och vill sova. Jag hjälper henne att lägga sig på sidan. Jag tittar på farmor en stund, en extra titt för att jag vill ha henne nära mig. Hennes fingrar är som krokigt skelett. Hennes bröstkorg putar ut och hon flagnar överallt. Hon är så skör. Jag pussar henne på kinden innan jag går.

Farmor lever än. Men det känns som om det kanske är nära nu. Och det är hemskt hur man blir påmind om sin egen dödlighet. Allt har ett slut. På något sätt går man omkring med hjärtat i handen. Jag är så otroligt tacksam för allt jag har.

Ikväll låter jag barnen stanna uppe extra länge och äta popcorn och glass och spela tv-spel och allt de vill. Jag är bara så glad att ha dem nära idag.