 |
| Ja, så här såg de ut en gång i tiden |
... pojkarna på dagis är inte alltid så lätt. Oftast går jag till Ludvigs avdelning först. Där möts man av "MEEEN! Jag vill inte gå hem!" och diplomatisk som jag är säger jag då lugnt att han kan leka färdigt så går jag och hämtar Love först.
På Loves avdelning får jag först plocka ihop ett eller två ombyten med nerkissade brallor. Tydligen är det väldigt svårt för personalen att ta med honom på pottan i tid trots att jag har påpekat om och om igen att han inte kissar så mycket åt gången och därför behöver gå ofta. Jag tycker även att fröknarna borde ha märkt av det här efter några veckor. Men icke.
Sedan kommer Love utspringande och slänger sig glatt i famnen och varje gång tänker jag att "håhå, idag går det fort". Men i samma sekund som jag tänkt klart tanken drabbas Love av något slags inre tvång och han måste gå och släcka och tända släcka tända släckatända lamporna i hallen några gånger. Sedan vill han inte ha på sig skorna heller. Men han vill ha napp napp NAPP NAAAAPP iallfall, annars kommer vi inte utanför dörren ens.
Tillbaka på Ludvigs avdelning är han som bortblåst, och han har sprungit och gömt sig i några buskar som är som en jävla labyrint och vill bara följa med mig om han får spela Super Mario när vi kommer hem och Love vill gärna åka stora rutschkanan på stora gården fast han bara har på sig ombyteslångkallingar och åker ner i geggamojan och blir geggig och grinar hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar