... ja faktiskt första året med Molly var urjobbigt. Hon skrek och skrek... och skrek lite till. Jag höll på att bli koko på riktigt. Och det hon hatade allra mest var att vara ute. Och åka vagn. Jag spenderade hela sommaren inomhus, bärandes på skrikbebisen.
Jag var väldigt ensam och fick göra det mesta själv. Pappans och mitt förhållande hade knakat i fogarna i flera år, men det var då allting ställdes på sin spets. Min mamma hjälpte till mer än vad han gjorde.
Jag minns till exempel att han var tvungen att åka och fiska och umgås med sina kompisar när han kom tillbaka från treveckors-resor till England och USA. Att avlasta eller hjälpa till hemma var det inte tal om. Han var ju tvungen att få koppla av efter allt ansträngande resande.
Eller en annan gång, samma sommar. Pappan sitter på balkongen och spelar kort och dricker öl med några kompisar. Jag står i köket och lagar mat åt dem, samtidigt som jag bär på Molly som bara gråter. Telefonen ringer. Jag ropar att kan han vara snäll att svara, jag har lite mycket nu. Då blir han alldeles vansinnig. Kan han inte få vara ifred med polarna nån jävla gång!?
Ja, så här var det.
Lagom till Mollys andra jul, i december 2002, hade vi flyttat isär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar