Så här vacker var jag på morgonen innan vi åkte in för kejsarsnitt.... var hemsk, precis som de två andra. Graviditeter är inte min grej helt enkelt. Inte bara för att det är apjobbigt, min kropp gillar liksom inte bebbar i ugnen.
Med Love fick jag havandeskapsförgiftning redan i vecka 24. Efter många turer på specialistmödravården och sjukhusvistelser och blodtrycksmedicinering fick kroppen nog. Jag kunde få bli igångsatt, men avböjde. När jag väntade Molly och låg inlagd på sjukhus på grund av svår havandeskapsförgiftning, blev jag igångsatt och det gör jag aldrig om. Den förlossningen tog nästan två dygn.
Iallafall så ville jag allra helst att han skulle få födas naturligt, men kroppen visade inga som helst tecken på att bebisen var på väg. Därför fick vi tid för kejsarsnitt.
Innan snittet tänkte jag att det verkligen var the easy way out. Men jag fick blodtrycksfall under operationen och höll på att svimma. Och jag var helt väck, så jag hade lika gärna kunnit bli sövd. När jag såg att Love var rödhårig, ropade jag att det egentligen var Jörgen Jönsson som var pappan. Så beter jag mig inte i vanliga fall.
Och när vi väl kommit till avdelning 11 och vårt rum, började jag kräkas och mådde asdåligt. Jag hade jätteont och svårt att äta och gå. Allt värkte i kroppen på mig, och kejsarsnittet sved som eld vid varje rörelse.
Men när läkningen väl började gick det väldigt fort. När Love var sju dagar gammal sprang jag runt på Bergvik alldeles själv och storhandlade på Polarn o pyret.
2 kommentarer:
Härligt nostalgisk man blir när årsdagen närmar sig! Tuff graviditet och tuff förossning, borde man inte få kvitta det mot barn som sover hela nätterna från start då? Ibland är livet orättvist... /Emma med trippeltrubbel
Vackra, vackre du! Ute och inne! I love you!
Skicka en kommentar