... på Ikea på eftermiddagen. På barnavdelningen ville Folke och Love leka lite, och det var ju okej. Jag och Johanna satte oss på varsin barnstol och tittade på.
Efter en liten stund kom ett annat barn i femårsåldern, en obehaglig jävel - det såg jag direkt. Love är lite överbeskyddande över lilla rutschkanan som finns bland leksakerna, så när pojken ville åka ställde sig Love i vägen. "Love, akta på dig så pojken kan åka, sade jag."
Knappt hade jag hunnit säga färdigt meningen innan den har femåringen kastade sig nerför rutschkanan och knuffade omkull Love av all sin kraft. "Men vad gör du?", skrek jag och sprang mot dem. Pojken tog tag i Loves hår och drog, och slog honom i huvudet och liksom klöste honom i pannan. "MEN VAD FAN GÖR DU? SLÄPP HONOM!", skrek jag och skulle precis slita bort pojken när han släppte taget och sprang iväg.
Jag tittade mig om efter pojkens föräldrar som i allra högsta grad lyste med sin frånvaro. Lite längre bort fick jag syn på en jävligt slapp mamma som viskropade "kom! vad hände? vad hände, lilla gubben?" och ojojoj vad det här var jobbigt för dumpojken. Johanna frågade om det var för mycket begärt att be om ursäkt, men mamman mötte inte min blick en enda gång. Hon bara lallade vidare med sitt breda arsle och otvättade hår.
Jag hatar sådana här ungar! Jag drabbas av känslan att jag vill slå ihjäl sådana här femåringar, på riktigt alltså. Jag ville ta tag i det där fula ansiktet och ge honom en fet käftsmäll för att han helt oprovocerat slagit Love på ett mycket otäckt sätt. Och den där jävla mamman ville jag skrika åt att hålla ordning på sin obehagliga unge och sparka henne i det där feta arslet så det dallrar än idag. Kanske skalla henne också, när jag tänker efter.
Får man bli så här arg?
1 kommentar:
Jahapp, det får man! Absolut! Om inte barnaga varit förbjudet så hade Hällefors haft många ungar mindre...., ja, kanske endast mina fina små i livet, om jag tänker efter..eller nä...förstås..men några mindre iaf...
Skicka en kommentar