Det här inlägget vill...

... jag skriva till min fantastiska mamma.

Jag har ju redan skrivit om Thailandsresan som vi ska på nästa vinter - jag och min syster med våra familjer -, som mamma har betalat. En resa som kostar en bra bit över hundratusen, alltså det är helt sjuk - men iallafall.

Vi har ju börjat spara ihop till fickpengar och annat, men ju mer jag började kolla över hur mycket som ska ordnas innan, desto större klump har jag fått i halsen. Pass, vaccinationer, försäkringar, parkering på arlanda och så vidare. Jag har suttit och slitit mitt hår och tänkt att i värsta värsta fall får vi väl ta ett lån för att få råd med allt. Det här är ändå once in a lifetime.

Men så igår ringde mamma. Husaffären var avklarad och hon hade lagt in mer pengar i nya lägenheten, betalat vinstskatt på försäljningen och ändå fått en fin buffert på ett konto till sig själv. Så då säger hon att hon ger oss 50.000 kronor till på ett konto, som vi kan plocka från när vi får utgifter i samband med resan.

Alltså, jag grinar av glädje! Jag tycker att det är så otroligt generöst att göra så, och jag hoppas att jag en vacker dag kan göra samma sak för mina barn. Och vi har aldrig fått något gratis, jag och Pernilla. Mamma blev ensamstående när jag var sex och sedan var det ju ganska kärvt. Vi fick spara fickpengarna för att ha råd att åka till Legoland. Jag säger inte att vi var fattiga - det finns många som har det tiotusen gånger värre - men det var aldrig något överflöd eller ens något extra. Mamma jobbade heltid och sparade som en tok för att vi skulle kunna göra något roligt på sommaren.

Och visst har vi bråkat mycket (jag var hemsk i tonåren!), men hon har alltid ställt upp för mig och kämpat mot mycket tufft motstånd när det varit som värst. Och hon har alltid varit väldigt kärleksfull och verkligen gjort så gott hon har kunnat.

Så mamma, hursomhelst, så är jag otroligt tacksam för allt du gör för oss! Kärlek big tajm.