... alldeles, alldeles... underbar. Jag och Johanna stod fem meter från scenen och så nära så vi såg rakt upp i skrevet på Madonna. Allra först grät jag som om jag precis fått besked om ett dödsfall i familjen, men efter ett tag så vande jag mig liksom. Att ha Madonna precis bredvid var nästan det naturligaste i hela världen.
Jag tog några kort med Pernillas kamera, och om kärringjäveln stått still mer än två sekunder i sträck på scenen, hade de kanske varit hyfasde. Nu är de bara supersuddiga, men jag ska givetvis dela med mig av dem när Pernilla mailat över dem.
Och det där Balkan-inspirerade mellanpartiet som mest beskrivits som rent skräp, kändes som en hyfsad zigenarsläkfest så jag överlevde det enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar