Idag är jag faktiskt...

... riktigt jävla sur på Love. Han har klättrat upp på matsalsbordet, öppnat min plånbok och slängt runt alla mina plastkort och pengar och foton i hela jävla lägenheten. Allt är återfunnet utom HM-kortet (ingen katastrof) och körkortet (riktig katastrof). Detta skedde medan jag i stillan ro gjorde livsviktiga saker på datorn (kolla mejl och kolla om jag fått in några oväntade pengar av någon vänlig människa). Således är jag alltså inte arg över min egen slapphet.
Herregud, man försöker ju vara effektiv när draken är tyst i en minut eller så.

Jag har letat överallt, inklusive Loves alla små smultronställen när det gäller att stoppa undan saker. Gudarna ska veta hur många grejer som hamnat i pappersinsamlingshimlen tack vare detta barn. Men nada. Det är spårlöst borta.

Och under tiden jag sätter mig här och bloggar så har han krupit in under Mollys säng och spelat keyboard på högsta volym. Jag kanske håller på och förlorar förståndet. Jag försöker ta ett kort, men då backar han genast ut.

Jag visar mina färdigheter som drakmamma, men han darrar inte direkt av skräck.

Jag morrar men han bara skrattar åt mig. Ludvig kommer och frågar varför Love är så glad. Notera att i denna familj frågar inte syskonen oroat varför lillebror skriker, eftersom det är normaltillståndet. Här är man mer fundersam över varför lillebror skrattar.