Vi tittar på Kristallengalan.
Och jämför vem som kan spreta mest med tårna. Mollys fötter är som Kalle Anka-fötter.
Och så får Robert Aschberg pris.
Jag blir överlycklig när han håller ett strålande tal. Molly tycker att det är urtrist och vill stänga av. Jag sitter och småler, medan hon glor ointresserat på den skalliga mannen. Och jag känner så väl igen mig i känslan av att som barn sitta och titta på tv-program med monologer som är helt obegripliga för en nioåring. Och ännu mer obegripligt är det att mamma inte är här utan att det är jag som är den vuxna nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar