Home at last, kan...

... man säga. Detta trots mina barn är utomordentligt duktiga och tålmodiga med att åka bil långt*). Den här dagen var jag uppe tidigt och började riva ur sängkläder och plocka undan, och torka bord och allt det där. När jag väl packat in mig + barnen + all smutstvätt + tre miljarder grejer till i sardinburken, var jag så trött att ögonen kändes som grus redan innan jag kommit ut på stora vägen.

Efter fem minuter sa Molly: När kan vi stanna och köpa en tidning?

Mitt svar: Vi stannar inte. Vi åker nu, du får lyssna på ipoden eller nåt om du har tråkigt.

Efter tjugo minuter fick Love ett utbrott över att hans tröja inte var tillräckligt nerdragen under bilbältet.

Mitt svar: Jag kan inte hjälpa dig nu. Jag kör bil.

Efter fyrtiofem minuter hör jag Ludvig kräkas där bak.

Mitt svar: HELVETE!!!

Tvärnit, ut med ungen, slita fram gammal handduk från smutstvätten, torka nerkräkt bilbarnstol, slänga totalt nerspydd gosekrokodil i smutstvätten, byta tröja, badda byxor, torka mun, ge lite festis.

Dessutom spöregnade det hela vägen. Hela. Det blev en rätt så lång resa faktiskt. Men nu är jag hemma, har packat upp, tagit ett bad, nattat ungar, sagt hejdå till Molly som drog iväg till sin BFF på en gång för övernattning, tvättat sex maskiner tvätt (och tre kvar!) och lånat ut min man till COD.

*)Lösningen heter DVD-spelare i bilen, men man kan väl låta kidsen få lite credit också nångång.