Äntligen hemma, back in...

... old Svedala efter ett plan som var två timmar försenat - och ingen information whatsoever på flygplatsen. Grät när vi landat och jag såg mina småkillar stå och hoppa vid stängslet och vinkade och ropade Mamma! Mamma!

Men i Palma hände det grejer, minsann. När jag och Molly letade efter gaten så tittade jag in i det inglasade rökrummet och tänkte att fan vad äckligt med rökrum, en konstant Lützendimma liksom, men så plötsligt hajjade jag till. Någon som var väldigt bekant satt där inne med sin anknäbb och drack öl och kedjerökte. Klockan elva på förmiddagen.

Och vem dårå?

Jo. Linda.

Allas vår Linda.

Inte Linda Rosing nu alltså.

Utan Linda Thelenius. Med make.

Molly blev vansinnigt starstruck och insåg chansen att lägga till en liten autograf till sin samling. Så trots att hon var så nervös att hjärtat hoppade innanför tröjan, tog hon mod till sig och gick in. Och där utspelar sig följande.

Molly: Hej, kan jag få din autograf?
Linda: Ja men visst, gud vad gullig du är. Vad heter du?
M: Molly.
L: Aha...! (skriver) Har du nyss kommit hit till Mallorca eller ska du åka hem?
(Linda tittar sig omkring, får syn på mig utanför rummet som sitter och glor in. Hon vinkar lite och ler. Jag höjer handen lite förläget tillbaka.)
M: Jag ska åka hem.
L: Gud vad gullig du är!
Peter: Ska jag ta ett kort på er tillsammans? (Molly har med sig kameran in)
M: Ja, gärna. Så här gör man...
(Molly visar och Peter tar kort)
M: Tack så mycket.
L: Varsågod! Ha det bra!



När Molly går så hör hon Linda säga till Peter igen hur gullig hon är. Så nu tror Molly att hon har en ny bästis för Linda Thelenius är så himla snäll. Så himla snäll och gullig och fin.



Och PS. När Molly kom ut fick jag spruta ner hela henne i parfym för hon stank så överjävligt efter en endaste liten minut i gaskammaren. Men hon sa att Linda, hon luktade gott. Och speciellt.