... dessutom femårsdag. Fem år!
Visst har vi det lite knackigt ibland - kärleken tar stryk av dessa slitsamma småbarnsår, det går ju inte att förneka. Släng sedan in lite tweeniehumör, så är kaoset komplett.
Vi bråkar så ofta så vi hinner aldrig få tråkigt.
Men jag tittar på Mattias fortfarande varje dag, och tänker att han är den vackraste människa som kommit nära inpå. Och att livet med honom har gjort allt bagage lite lättare att bära.
Och jag är så oändligt glad och tacksam för att det är vi, och för att kärleken är så oförstörd. Och varje gång jag tittar på mina småkillar, så ser jag en del av Mattias avspeglas i dem. Och jag blir så varm om hjärtat och tänker att de är det ultimata beviset på att det vi har är allra, allra bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar