Jag å Molly håller på och piffar till oss inför en utekväll på stan. Jag har så mycket eyeliner att jag nästan ser ut som Amy Winehouse, men Molly hejjar på duktigt och säger mer, mer för hon tycker att det är så snyggt. Och är det någonting jag har lärt mig, är det är att man som kvinna ALDRIG kan ha för mycket eyeliner i det här landet.
Och jag har på mig min nya Matthew Williamson-tunika som inte kommer från HM-kollektionen, utan är en fantastisk skapelse som jag köpte i London. Och jag känner mig ganska fabulös och tänker att man minsann inte kan tro att jag kalvade som en… kalv? vid den här tidpunkten igår.
För övrigt så blev jag lite antastad av en pratsjuk dam i poolbaren förut. Det var en sån där som minsann upptäckt att jag och Molly är här själva.
”Så ni har åkt, bara ni två?”
”Ja, precis.”
”Alldeles ensamma, ojoj”, svarar damen med sin allra mest medlidande röst och lägger huvudet lite på sned.
Först tänker jag att hon kanske vill adoptera mig eller nåt, men sen inser jag att hon tror att jag är en väldigt ensam singelmamma som det är oerhört synd om. Så jag skyndar mig att intensivklia mig på halsen med vänsterhanden så hon minsann ska se mina ringar, för den här mamman äre inge synd om alls. Hon har en make och dessutom två småglin till hemma som väntar. Och är bara här för att njuta av dotterns sällskap.
(Men hjälp, vad vi längtar. Molly grinar nästan efter Ludvig. Och så längtar hon efter Loves rynkiga näsa som han får när han skrattar. Men det är en helt annan historia. Man får välja om man ska fokusera på saknaden och det jobbiga, eller det härliga och roliga äventyr vi är på.)
Och jag har på mig min nya Matthew Williamson-tunika som inte kommer från HM-kollektionen, utan är en fantastisk skapelse som jag köpte i London. Och jag känner mig ganska fabulös och tänker att man minsann inte kan tro att jag kalvade som en… kalv? vid den här tidpunkten igår.
För övrigt så blev jag lite antastad av en pratsjuk dam i poolbaren förut. Det var en sån där som minsann upptäckt att jag och Molly är här själva.
”Så ni har åkt, bara ni två?”
”Ja, precis.”
”Alldeles ensamma, ojoj”, svarar damen med sin allra mest medlidande röst och lägger huvudet lite på sned.
Först tänker jag att hon kanske vill adoptera mig eller nåt, men sen inser jag att hon tror att jag är en väldigt ensam singelmamma som det är oerhört synd om. Så jag skyndar mig att intensivklia mig på halsen med vänsterhanden så hon minsann ska se mina ringar, för den här mamman äre inge synd om alls. Hon har en make och dessutom två småglin till hemma som väntar. Och är bara här för att njuta av dotterns sällskap.
(Men hjälp, vad vi längtar. Molly grinar nästan efter Ludvig. Och så längtar hon efter Loves rynkiga näsa som han får när han skrattar. Men det är en helt annan historia. Man får välja om man ska fokusera på saknaden och det jobbiga, eller det härliga och roliga äventyr vi är på.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar