... försvann Mollys mobil spårlöst. Min första instinkt var att skälla på henne och tala om att nu blir det minsann ingen ny, men så kom jag på att det nog är mitt fel att den är borta. Jag brukar ju sticka till den till Love ibland när han är sur och jag måste göra något annat, och sen går han omkring i gåstolen och biter och dreglar på den.
Och så är det irriterande att den är borta eftersom Molly vanligtvis använder den som väckarklocka (ja den där IKEA-klockan som kostar nio spänn som vi köpte funkar inte helt oväntat inte alls, den går alldeles för fort).
Och gudarna ska veta att jag har letat. Vi har vänt upp och ner på halva lägenheten för att kolla vart han kan ha stoppat den, men utan resultat. Mattias har stått bredvid och haft en inte helt glad uppsyn eftersom han tycker att jag och Molly sprider grejer överallt och insinuerat att vi inte ska skylla på Love.
Men! Idag när vi var på affären hade vi med oss lite pant som jag burit ner i källaren tidigare i veckan. Och däri låg mobilen längst ned, tillsammans med en bebismaraccas. Vilket gör att vi blir friade från alla misstankar om slarvighet och givetvis vet vem den skyldige är.
Å Babba dreglar glatt vidare.
2 kommentarer:
Hej! Skönt att ni hittade mobilen.
Var den hel?
kram svärmor
Haha...men visst är det härligt att ha någon man kan skylla på ;)
Skicka en kommentar