Varje vecka tillbringar...

... Mattias minst en dag i Strömstad. Detta innebär att han åker hemifrån väldigt tidigt, och att jag alltså är ensam hemma med barnen på morgonen. Vanligtvis är det inget problem, men nu när jag har VFU blir allt så sjukt stressigt. I tisdags kväll förberedde jag alltså så gott jag kunde, plus att jag bad barnen att vara lite extra hjälpsamma och lite mindre bråkiga när det var dags att gå upp. JAAAAAAAAAAAADÅ. De lovade.

Så på onsdag morgon kliver jag upp, väcker Ludvig och Love, hjälper till med påklädning och tandborstning, och skickar sedan ner dem ihop med Molly som skulle fixa lite frukost. Jag klär på mig, går in i badrummet och börjar göra mig iordning, när jag plötsligt hör MAMMA-MAMMA-MAMMA-MAMMA, och det är Molly som pratar på in- och utandning och jag surar till och tänker att det är väl en jävla spindel i köket eller något. Men nej då, hon skulle dela frallor åt brollorna, och skar sig i handen med den nya sylvassa brödkniven, och den har liksom sågat sig ner i handflatan och det bara pulserar ut blod.

Jag blir yr som en huvudlös höna i sådana här situationer, så jag slöänger till Molly en halv toapappersrulle och ropar TRYCK! och jag tänker att vem fan ska jag ringa först? Kan Ludvig och Love komma lite tidigare och kan jag åka till akuten oanmäld och vad har VFU:n för telefonnummer så att jag kan säga att jag blir lite sen? Och var är telefonjäveln till att börja med?

På något mirakulöst sätt avtar blödningen, och jag tar fram rejäla operationsplåster och tejpar in handen och fixar bandage och hej och hå, då kör vi igen. När jag nästan är färdigsminkad kommer Ludvig gråtandes uppför trappan, jo men hej! då har Love lagt sig i Ludvigs knä lite för våldsamt eller snabbt eller jag vet inte, iallafall har han lyckats pricka Ludvigs mun med sitt huvud, så han har spräckt läppen på Ludvig och återigen är det forsande blod i det fridfulla hemmet.

Blödande munnar har som tur är en förmåga att sluta förhållandevis fort, så jag är tacksam över lugnet en minut och hittar tillåmed kameran för att föreviga denna hemska morgon. Och ungefär en sekund senare välter Love ut ett glas apelsinjuice över hela bordet och kläderna och... blä. Där tackade jag för mig, rafsade ihop barn och väskor och hela skiten och körde dem till dagis och skola - och kom nätt och jämt i tid till VFU:n.