... napp nu. Ja, han har faktiskt det. Tre nätter (och dagar, givetvis!) nu utan napp en enda gång. Man kan inte annat än att säga att det gått rätt bra. Men han sover inte hela nätterna längre, tyvärr. Fast jag hoppas att det ger med sig, att han snart lär sig somna om utan napp när han vaknar.
Natten till igår var nog värst. Då vaknade han redan vid 23 och grät en tyst och hulkande riktigt sorgsen gråt som liksom inte ville ge med sig. Det är lite som jag känner när jag tänker på att min sista gosbebi har blivit så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar