Det har öppnat en...

... affär här på Norrstrand. En riktig jävla ångestaffär är vad det är.

Den här affären ligger på väg till dagis. Och på väg till stan. Och faktiskt på nedre plan i det huset där min mamma bor. Den är liksom in my face hela tiden, kan man säga.

De har installerat krusidulligt galler för fönstret också, för här säljs det grejer ska ni veta. Dyra grejer. Rysk och ukrainsk mat specialiserar de sig på.

De har haft öppet en vecka eller två. Inte en enda gång har jag sett någon inne i den här butiken. Jag har ett inre tvång att titta in varje gång jag går eller åker förbi. Ägarinnan har tänt små ljus. Och så står hon och hänger vid ett bord. Jag föreställer mig att hon har något sorgset östeuropeiskt i blicken, men det är svårt att se in genom krusidullerna. Jag tänker att kan ingen stackare förbarma sig över hennes öde och gå in och köpa ett kilo belugakaviar eller så. Men ingen gör det. Ingen vet ens att affären finns.