... man hemma igen då. Det är faktiskt så att det bästa med att vara bortrest är att komma hem igen. Just den här gången kände jag mig extra speciellt kär i Sverige när jag klev av planet. Det knöt sig i magen när jag såg alla jullampor som tryggt hängde kvar på Arlanda. Och tio minusgrader. Jag kände mig alldeles gråtfärdig av allt vitt och kyligt - fast inte bara av längtan tillbaka till Thailand, utan också glädje över att vara hemma. Hur sugig vintern än är, så är det så här det ska vara på något sätt. Min vinter, min verklighet, mitt liv.
Flygresan hem var såklart väldigt lång - nästan tolv timmar - men jag måste ändå ge alla tre ungar en gigantisk eloge för att de varit så himla duktiga. Love är ju alltid det största orosmomentet när de gäller barn som kan balla ur, men till och med han fann sig i det mesta. Lite sömn, lite film, lite pyssel, lite spel, lite böcker, lite rita, lite toapromenader. Värre var det för Ludvig som kräktes tre gånger på planet, när det var dags att käka något. Han var inte sjuk eller så, men jag tror att det blev fel för magen att få mat på så konstiga tider. Hade ett par ombyten i handbagaget, så det löste sig rätt smidigt trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar