Nu när jag är hemma...

... med en icke-sjuk minidrake som mest bara ser lite kinesisk ut på ögonen, har jag all tid i världen att gå och finurla på saker.

Till exempel tänker jag på att det här blir första året jag ska fixa ihop julen själv, eller ja, julmaten iallafall. Det finns ingen annan i min familj som är speciellt julsugen i år, av natuliga skäl. Jag har ju inte så mycket släkt heller.

Jag har en mamma som ska skiljas, och en syster som är nyseparerad.

En syster som jag aldrig har firat med och en som fortfarande bor hemma hos sin mamma, dock inte min.

Jag har en pappa som inte riktigt känns som julaftonsmaterial upphöjt i hundra, trots att jag alltid besöker honom på julaftons förmiddag. Inget ont om pappa, men det blir lite för okristligt typ. Han röker i vardagsrummet och spelar skivor på jukeboxen. Och han pyntar granen i allra bästa zigenarstuk.

Jag har en mormor och en morbror med fru och barn också, men de räknas inte som familj. Mina kusiner har väl inte gjort något ont egentligen, men de andra... jag är helt nollställd inför dem. De finns inte liksom. Inget de gör kan beröra mig mindre.

Sen har jag en farmor som är som en liten bebi också. Typ går med blöja och kan inte ta hand om sig själv och så. Jag gillar henne ändå såklart!

Jag har två farbröder från rock'n'roll-släkten också. Den ena flydde till Australien efter att ha förskingrat pengar, och letar nu ädelstenar och är mångmiljonär. Den andra är en gammal äcklig psyksjuk knarkare som ena dagen tror att han är Messias och kan läsa folks tankar, och andra dagen tror att han är skuggad av PKK eftersom han vet vem som mördade Olof Palme.

Min farfar frös ihjäl och hur morfar dog vet jag egentligen inte. Kurt Cobain dog på samma dag och det var det enda jag brydde mig om.