... att jag var tvungen att ta en iskall dusch för att kyla ner mig. Detta händer väldigt sällan. Och det gjorde att jag drogs tillbaka i tiden.
1990 duschade jag iskallt varje dag i en vecka. Då var jag på husbilssemester med familjen, och bodde på en camping i Cannes där det bara fanns kallvatten i duscharna.
Familjen bestod av mig själv, Pernilla och hennes pojkvän, plus mamma och pappa. Som skilt sig flera år tidigare, men som envisades med att fortfarande fira semestrarna ihop av någon jävla anledning. Kanske var det av ekonomiska skäl. Eller för att de trodde att vi barn mådde bra av det.
Jag minns resan som aningen trist på många sätt. Till exempel hade jag inte så jättemycket utbyte av att åka runt i alperna i Österrike. Snöklädda toppar mitt i sommaren var roligt i... en halv minut. Moseldalen var vackert, men naturen tilltalade mig väl inte mig som tioåring sådär jättemycket.
Och mamma och pappa bråkade jättemycket. Pappa blev alldeles vansinnig när mamma läste kartan fel. En dag fick mamma nog och bara slängde upp husbilsdörren när vi var utanför Paris, och stormade iväg. Och jag var så rädd för att mamma skulle försvinna, så jag satte på mig första skor jag hittade och sprang efter. Jag var helt panikslagen. Jag trodde att jag aldrig skulle få se henne mer. Jag grät och skrek efter mamma, och kom ifatt tillslut. Jag minns inte vad hon sa, men hon lugnade mig. Vi gick tillbaka till husbilen tillsammans. Och sedan minns jag inget mer från den semestern.
Förutom att det var kallt vatten i duscharna på franska rivieran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar